Det är lättare att vara finlandssvensk i Jakobstad än
i Helsingfors, skriver Henrik Othman i ledaren i Österbottens Tidning (12.1.)
"Det här fungerar omvänt när det gäller attityden till den obligatoriska skolsvenskan.Värre på riksnivå. Över 80 procent av finlandssvenskarna upplever att språkklimatet försämrats - på riksplan. Betydligt färre har upplevt en försämring i närmiljön.
Det senaste året har bjudit på många svarta rubriker om svenskans ställning i Finland.
Minnet av en rad administrativa reformer som lett till svenska domänförluster lever kvar trots avvärjningssegern i kampen om Karlebys orientering.
I olika nätforum har inläggen blivit allt hätskare och under hösten fick diskussionen om språk-obligatoriet i skolundervisningen allt olustigare former.
Men hur dåligt är språkklimatet - egentligen?
Får man tro den färska språkbarometer som refereras på nyhetsplats i dagens tidning beror det på perspektivet.
82,2 procent av de tillfrågade svarar "ja" på frågan "Upplever du att attityderna till det svenska språket och tvåspråkigheten blivit sämre under de senaste åren?" - om man ser det i ett riksperspektiv.
För ett år sedan var siffran 77,2.
77,2 (67,0) procent ansåg att detta skett inom massmedierna.
Men ju närmare man kommer de tillfrågade desto avlägsnare syns försämringen av klimatet.
Inom kommunalpolitiken såg 40,7 procent en försämring, i den egna kommunen 28,9, procent i den egna näromgivningen 20,3 och på arbetsplatsen eller i skolan 12,8.
I samtliga fall var siffrorna något högre än året innan, dock inom felmarginalen.
Vad kan man utläsa av detta, har man överdrivit bilden av ett Finland med ett språkklimat som blir allt sämre?
Åttio procent av de tillfrågade kan inte ha fel. De obehagliga tonerna i vulgärdebatten blandade med likgiltighet inför landets andra nationalspråk hos det politiska etablissemanget ger verkligen anledning till oro.
Samtidigt signalerar siffrorna trygghet i vardagen. Ute på verkstadsgolvet, i sjukhuskorridorerna och på skolgårdarna möts vi som medmänniskor över språkgränserna och inser hur lite det är som skiljer.
Samtidigt är den här tryggheten av naturliga skäl störst där man vilar i större svenska sammanhang. Det är lättare att vara finlandssvensk i Jakobstad än
i Helsingfors.
Det här fungerar omvänt när det gäller attityden till den obligatoriska skolsvenskan.
Av alla tillfrågade är hälften (49,5) procent av helt av annan åsikt då man påstår "Svenskan borde bli ett frivilligt ämne i finska skolor".
I huvudstadsregionen är siffran 35,3 - i Österbotten 58,8.
Stödet för obligatorisk skolsvenska är störst där man minst berörs av den.
Förståelsen för kraven på frivillighet igen är störst där svenskan är allra mest utsatt.
Mönstret är onekligen intressant och inbjuder till två motsatta tolkningar: Huvudstadsborna visar på sinne för realiteter, alternativt uppgivenhet.
Oavsett var man landar visar barometern att åsikterna är delade, en icke försumbar del av finlandssvenskarna visar varierande grad av förståelse för kravet på att svenskan ska vara frivillig i de finska skolorna.
Det här är en signal om att det behövs en sansning i debatten och att bilden inte är svartvit.
Det är inte bara Wallinska "mysgubbar" och "akademiker
i elfenbenstorn" som vacklar i sin uppfattning.
Allra minst finns det anledning - som en insändare i Vbl nyligen yrkade på - att sätta munkavel på oliktänkare som Fred Karlsson, Geo Stenius eller Nils Torvalds. Finlandssvenskheten räddas inte genom åsiktsmonopol. Diskussionen måste vara fri."
