Såhär efter finanskrisen är det populärt att sia om västerlandets framtid. Uppgången är alltjämt osäker i Europa och USA är mer skuldsatt än före krisen. Den stora frågan är vem som styr världsekonomin när USA och EU förlorar terräng. Många författare försöker ge ett svar.
I boken "The Post-American World" skriver Fareed Zakaria, chef för tidskriften Newsweek, om hur länder som Kina och Indien tar över på olika samhällsområden - inte bara det industriella och ekonomiska, utan också det kulturella. Men USA:s militära övertag består.
I "Awakening Giants - Feet of Clay" analyserar Pranab Bardhan Kinas och Indiens uppgång, men också deras strukturella svagheter. I Kinas kan miljökatastrofer eller uppror mot diktaturen stoppa den till synes eviga tillväxten.
Anmärkningsvärt många av dagens succéförfattare inom genren är av asiatiskt ursprung även om de är verksamma i väst. Zakaria har indiska rötter, Bardhan är indier. Man kan skönja en nationalistisk stolthet i böckerna: 2000-talet är Asiens århundrade. Men visst hörs också västerländska självkritiska röster i debatten, som Stephen S. Cohens och J. Bradford DeLongs.
De två Berkeley-professorerna Cohen och DeLong gav nyligen ut boken "The End of Influence - What Happens When Other Countries Have the Money". Grundteserna är enkla. För det första: Makten över världen finns där pengarna finns. Och för det andra: Den som lever i skuld är inte fri. Kontentan är att USA:s dominans snart är ett minne blott.
Vem tar över? Svaret är inte givet, för situationen kan snabbt förändras, men en maktfaktor är de statsägda investeringsfonderna med oljepengar eller kinesiska exportöverskott.
Evighetsfråga
Frågan om västerlandets bräcklighet är minsann inte ny. Oswald Spengler skrev sin klassiker om västerlandets undergång redan efter det första världskriget. Samuel P. Huntington ansåg i "Civilisationernas kamp" år 1996 att världen genom tiderna upplevt att starka civilisationer, snarare än starka stater, styrt de svagare.
Andra författare har analyserat styrkebalansen inom västvärlden. År 1968 behandlade Jean-Jacques Servan-Schreiber i "Den amerikanska utmaningen" USA:s förmenta övertag över Europa: De amerikanska företagen var suveräna och skulle så småningom lägga den europeiska ekonomin under sig. Servan-Schreibers bok blev populär och varningsropen bidrog till en diskussion i Europa som så småningom ledde till motdrag inom EU (på den tiden EEC eller EG). Planerna på den gemensamma gränsöverskridande europeiska marknaden tog form.
Den populärlitteratur som i dag späker västerlandet utgår ofta från de nya industriländernas frammarsch. Kina, Indien och fler därtill är utmanare. De har billig arbetskraft, flitiga ingenjörer och lagar som sätter ekonomisk tillväxt framom miljö och arbetarskydd. Kina har blivit hela världens fabrik, Indien hela världens mjukvaruproducent. Framgång banar väg för framgång och snart tar de nya industrimakterna över som uppfinnare och innovatörer, så lyder logiken i en del av litteraturen.
Ekonomiprofessorerna Cohen och DeLong har en annan utgångspunkt. När grunden under de starka länderna urholkas försvagas de. Svaghet skapar ett maktvakuum, och tomrum tenderar att fyllas. Så har skett under alla tider. Kinas och Indiens frammarsch beror till en del på deras industriella konkurrensfördelar, men själva maktskiftet i världen beror på att USA och Europa alltför länge dragit växlar på sin ekonomiska övermakt.
Efter oss syndafloden
USA har dragit nytta av det faktum att dollarn varit (och alltjämt är) dominerande som reservvaluta. Inget annat land kan låta sedelpressarna snurra och förlita sig på att dess valuta fortsätter att vara attraktiv. Andra länder drabbas av kriser då de lever över tillgångarna, såsom Grekland nu, Finland i början av 1990-talet, Thailand 1997 eller Ryssland 1998. Men omvärldens tilltro till dollarn har gjort att USA kunnat fortsätta låna kapital för att täcka sina växande underskott. Så har amerikanerna själva banat väg för sin förlorade ekonomiska självständighet.
De EU-länder som tog i bruk euron har för sin del dragit nytta av den stabilitet som den gemensamma valutan medförde. Det här gäller särskilt sydeuropéerna som levde i ett lyckorus då de plötsligt fick chansen att låna pengar till låga räntor. Först nu i år har vi tydligt sett eurons avigsida: tilltron vacklar till ett valutaområde som saknar självdisciplin och en gemensam ekonomisk politik. Lyckan kommer, lyckan går; Europa levde gott så länge lyckan varade.
Cohen och DeLong utgår från att länder och regioner som tvingas förhandla om stora lån för att överleva förlorar sitt utrikespolitiska inflytande. Utgångspunkten förefaller logisk, men argumentationen blir svårare än för de författare som tar avstamp i Kinas och Indiens industriella frammarsch. Det är lättare att beskriva den växande industriella dominansen än att spekulera kring effekterna av ökad skuldsättning. Men författarna gör ett gott försök.
Det är lätt att hålla med om att ett USA eller Europa som står med mössan i hand inte har samma chans att undervisa Kina om de mänskliga rättigheterna. Vi såg det redan vårvintern 2009 då utrikesminister Hillary Clinton på sin Kinaresa uppmanade kineserna att köpa amerikanska statsobligationer för att rädda dollarn och den amerikanska ekonomin. Samtidigt lovade hon att USA tonar ned människorättskritiken. Den som tigger tvingas vara ödmjuk.
Det är också lätt att hålla med om att det kan bli svårare för USA att finansiera militäroperationer i framtiden. Om USA ger sig in i en styrkemätning med exempelvis Iran behövs kapital. Kineserna lånar gärna pengar till USA för att amerikanerna ska kunna köpa kinesiska produkter. Men Kina lånar knappast kapital till USA för en militäroperation mot Iran. En skuldsatt stormakt tvingas beakta lånegivarnas utrikespolitiska intressen.
Statsägda fonder styr
Också Cohens och DeLongs industripolitiska utgångspunkt är intressant. Penningstinna kinesiska statsfonder och nästan lika penningstinna arabiska oljefonder kan köpa upp bolag i väst. Det har de redan gjort. Författarna för en lång argumentation kring köparnas motiv. Vanligen har statsstyrda fonder (sovereign wealth funds) samma intressen som privata investerare: Man vill ha ränta på kapitalet. Men det är inte nödvändigtvis så i framtiden. Kanske det kinesiska kommunistpartiet vill ge västvärlden en läxa en vacker dag? Eller ta över en marknadsnisch, kosta vad det kosta vill?
Här är det svårt att uttala sig om realismen i författarnas resonemang. Men scenariot är möjligt. Och de tusentals miljarder dollar som står till Kinas och arabländernas förfogande är inga småslantar, vare sig de används för att köpa stora industrier eller små innovatörer.
Cohen och DeLong går inte i Oswald Spenglers fotspår. De förutspår inte västerlandets undergång. Kina och USA är alldeles för beroende av varandra för att den ena parten skulle vilja skada den andra allvarligt. Men författarna utgår från att USA i fortsättningen tvingas beakta lånegivarnas önskemål i sin ekonomiska politik och utrikespolitik.
Och svunna är dagarna då den internationella valutafonden IMF marknadsförde en amerikanskinspirerad marknadsliberal politik. I den mån det finns en ekonomisk modell för 2010-talet så kommer den att betona en kombination av marknadskrafter och statsstyrning. Denna oheliga allians får både Adam Smith och Karl Marx att vända sig i sina gravar.
Kinas makt
Cohen och DeLong visar hur stater har utnyttjat sin ekonomiska styrka under det senaste århundradet för att främja ekonomiska eller politiska intressen. De lyfter fram exempel från bland annat Frankrike, Tyskland, USA, Kina och det oljerika Norge. Exemplen manar till eftertanke. Ju mer skuldsatt västvärlden blir, desto mer utsatt blir den för långivarnas godtycke.
Det räcker med att läsa Financial Times för att skönja mönstret. I slutet av maj steg euron plötsligt i värde efter att Kina meddelat om sin offentliga valutastrategi: Man tänker fortsätta att investera i eurotillgångar. Alla andra besked hade naturligtvis varit ologiska och skadliga för Kina självt. Nog är det anmärkningsvärt att Kina, som inte ens har en konvertibel valuta, genom ett enda yttrande kan styra valutakursutvecklingen i Europa.
Lite senare, i mitten av juni, meddelade Kina att man överväger miljardinvesteringar i Grekland. Statsägda kinesiska Cosco äger redan ett område i Piraeus hamn. Eftersom grekerna har svårt att få lån förhandlar Kina som bäst om investeringar i den grekiska infrastrukturen för några miljarder euro.
Ordförande Mao orsakade på sin tid en hungersnöd i Kina som ledde till 40 miljoner människors död. För bara ett halvsekel sedan kunde Mittens rike inte försörja sig självt. För 25 år sedan, då det kommunistiska Kina sakta började öppna sig mot väst, var landet främst känt för sin export av billiga apparater som knappt fungerade ens när man köpte dem.
I dag har Industri-Kina ett överskott på kapital som kan plöjas ned var som helst i världen - eller på den egna landsbygden där miljoner människor fortfarande sover på jordgolv. Vart de tusentals miljarderna kanaliseras avgörs i slutna rum av representanter för Kinas kommunistparti, och de besluten kan inte överklagas.
Den som inte oroas av Europas stigande skuldsättning har starka nerver. Eller en anmärkningsvärd brist på självbevarelsedrift.
Stephen S. Cohen och J. Bradford DeLong: The End of Influence - What Happens When Other Countries Have the Money? Basic Books, Perseus Book Group, New York, 2010, 165 s.
