Med en banksektor som var nio gånger så stor som bruttonationalprodukten gick Island en oundviklig katastrof till mötes. Det var bara islänningarna själva som inte ville se det.
De senaste årens finanskris har drabbat världens länder olika. Några områden i Asien står nu starkare än förr, såsom Taiwan och Kina. Vissa stater återhämtar sig snabbt. Några länder som Finland utgör alltjämt stora frågetecken. Allt medan en liten grupp befinner sig i djup kris. I den gruppen ingår Lettland som levde högt på utländska lån, Irland som hade en alltför stor och riskbenägen banksektor, Grekland som in i det sista fifflade med nationalräkenskaperna och Island vars bankirer, politiker och finansövervakare trodde att vikingarna var starka nog att erövra Europa än en gång.
Island ingår som en fallstudie i boken ”Nordics in global crisis”. Den utkom i början av året och granskar krisen ur små länders synvinkel. Boken är skriven av en grupp nordiska ekonomer och betraktar de nordiska ländernas öde på ett stormande finanshav. En del av innehållet är skrivet av ekonomer för ekonomer, men flera kapitel öppnar sig också för lekmän. Det här gäller särskilt Thorvaldur Gylfasons beskrivning av den isländska sagan - den hejdlösa optimism som präglade landet i ett decennium före kraschen. Boken innehåller också nyttiga jämförelser mellan de nordiska länderna i dagens läge. Samt en intressant analys av skillnaderna mellan de mindre skuldsatta länderna i Nordeuropa och det mer slösaktiga Sydeuropa.
Island var i åratal landet där folk jobbade på i stället för att låta pensionera sig (pensionsåldern är högst i Norden) - ett land som hörde till de minst korrumperade (på topp så sent som 2006 på Transparency Internationals rankinglista) och där folket värnade om sitt oberoende (till den grad att man undvek EU-medlemskap). I dag är Island helt beroende av utländska lån, ansöker om EU-medlemskap och framstår som korrumperat med tydliga inslag av nepotism.
Hur kunde det gå såhär?
Innegänget styrde
Långt in på 1990-talet ägdes de största isländska bankerna av staten, utan utländsk konkurrens. Jordbruket dominerade politiken fram till 2003 till följd av ett system med valdistrikt som gav landsbygdsbefolkningen en oproportionerligt stor tyngd i parlamentet. Politiska ledarfigurer satt i bankernas styrelser tillsammans med de stora affärsmännen.
Följden var att både den ekonomiska och politiska makten koncentrerades i ett fåtal händer. Det rådde brist på kapital och en liten elit fördelade lån till dem som hade goda kontakter. Eftersom räntorna hölls på en konstgjort låg nivå och inflationen var hög tog den som kunde så mycket lån som gavs. Inflationen minskade ju lånebördan, precis som i Finland under 80-talet.
Island var och är ett litet samhälle. Maktmissbruket tystades ner, skandaler avslöjades sällan i pressen och insynen i bankvärlden och maktens korridorer var mycket begränsad.
En förändring inträffade kort före millennieskiftet då de två största bankerna privatiserades. Bankerna såldes till affärsmän med goda kontakter till de politiska partierna och de inledde en snabb internationell expansion. Thorvaldur Gylfason beskriver hur finansövervakningen såg mellan fingrarna och centralbanken lättade på kapitalkraven samtidigt som politikerna applåderade utvecklingen: Island skulle ju erövra Europa.
Thorvaldur behandlar inte vikingaräderna i detalj, men här i Finland minns vi hur banker grundades eller köptes upp av islänningar som också lade beslag på stora aktieposter i börsbolag. Särskilt utsatta var bolag som enligt islänningarna var alltför tröga under finsk ledning såsom Finnair, Elisa och Amer. Vikingatågen accelererade åren 2006-2007 vilket fick inhemska aktieägare att gå till motattack. Det blåvita försvaret av Elisa var en oförglömlig kraftmätning som slutade med en finsk seger.
Också Finland drabbades i tiderna av en liknande eufori. På 80-talet begav sig många finländska börsbolag ut på shoppingrunda i Europa. De alltför många företagsköpen fick ödesdigra följder under depressionen i början av 1990-talet och höll på att knäcka bland annat Nokia. Och vem minns inte Soneras storvulna planer i Tyskland år 2000 då det finska telekombolaget köpte luft i form av 3G-licenser för 24 miljarder mark på auktion? Affären tvingade Sonera på knä och till fusion med svenska Telia för att överleva.
Skillnaden mellan Finland och Island är att vikingarnas risktagning var mångdubbelt större i relation till de ekonomiska resurserna.
Noll koll
Den isländska banksektorn (mätt i bankernas balans) växte från 100 procent av BNP år 2000, ett sunt relationstal, till 900 procent av BNP år 2008, ungefär samma relativa nivå som i Schweiz. Men det tog generationer för Schweiz att bygga upp sin internationella banksektor medan Island gjorde det på mindre än tio år. Island hade inte det kunnande, den erfarenhet och den personal som behövdes för att behärska de uppköpta eller nygrundade europeiska bankerna och för att hålla koll på riskerna. Forntidens vikingar var bättre förberedda då de drog ut till främmande land.
Men de isländska bankirerna, finansövervakarna, politikerna och folket som valde politikerna lyssnade inte på några internationella varningsrop. Bankerna beviljade sina kunder långa lån men lånade själva upp på kort sikt, vilket oundvikligen skulle leda till problem vid störningar i världsekonomin. Många islänningar drog nytta av billiga lån i utländsk valuta. De sågs som en god affär tills bankerna kraschade och den isländska kronan förlorade hälften av sitt värde.
Än en gång finns här paralleller till de finländska och svenska erfarenheterna från slutet av 1980-talet och från finanskrisen i Asien i slutet av 1990-talet. Men islänningarna såg inget och hörde inget, för de kände sig oslagbara.
Enligt Thorvaldur Gylfason var medierna inte alerta nog. Tvärtom lyckades politikerna slå blå dunster i journalisternas ögon. Vid millennieskiftet lade statsminister David Oddson den politiska grunden för bankernas expansion. Han lämnade politiken 2005 för att bli övervakare av banksektorn som chef för Centralbanken, just då risktagningen var som störst. Och när banksektorn vacklade och föll räddade David Oddson i fjol sitt eget skinn genom bli chef för den stora dagstidningen Morgunbladid.
”Det är”, skriver Thorvaldur, ”som om Richard Nixon skulle ha valts till chefredaktör för Washington Post för att garantera en ansvarsfull bevakning av Watergate-skandalen.”
Island bär i hög grad skulden till sin egen olycka - vilket naturligtvis inte gör det mindre angeläget för de nordiska grannarna att ge sitt stöd när islänningarna nu tvingas beta av de stora skulderna. Grannar finns till för att stödja varandra.
Nordiska jämförelser
Kapitlet om Island i ”Nordics in global crisis” är utan tvivel det mest dramatiska, men också flera andra kapitel är intressanta för den ekonomiskt intresserade läsaren. Här beskrivs erfarenheterna av tidigare bankkriser, såsom den finländska i början av 90-talet. Boken presenterar bakgrunden till den aktuella finanskrisen och visar hur olika länder har drabbats av den. Flera jämförelser görs mellan de nordiska länderna.
Författarna jämför också Finlands och Sveriges situation utgående från det faktum av Finland är med i euroområdet medan Sverige står utanför. Denna fråga behandlades utförligt i en artikel här på Magmas webbsajt i november då två av bokens författare, Sixten Korkman och Hans Tson Söderström, deltog i Magmas seminarium kring nordisk ekonomisk krishantering.
I bokens nionde kapitel ingår en text som pekar på spänningarna inom EU. Lite tillspetsat är det frågan om en klyfta mellan nord och syd, även om indelningen inte är så entydig. För att generalisera lite till kunde man tala om de puritanska nordeuropéerna och de slösaktiga sydeuropéerna. Fenomenet är särskilt problematiskt inom euroområdet, eftersom enskilda länders trångmål, såsom Greklands, kan innebära ett hot mot stabiliteten i hela euroområdet. Mest drabbas de slösaktiga dock själva.
Bokens författare räknar upp flera trender som pekar på skillnaderna i ekonomisk politik. Euron förde med sig stabilitet och lägre räntor för alla, men de här fördelarna har brukats eller missbrukats på olika sätt. Så ökade arbetsproduktiviteten knappast alls i Spanien och Italien 1998-2008, medan den ökade betydligt i Finland och Tyskland.
Under samma period var inflationen klart högre i Spanien, Portugal och Grekland än i Finland, Frankrike och Tyskland. Industrins arbetskostnader per producerad enhet ökade rätt kraftigt i Italien och Spanien, medan de minskade i Finland och Tyskland. Statens budgetunderskott växte till stora mått i Sydeuropa, medan de växte i måttligare takt i Nordeuropa. Grovt taget har man alltså levt över tillgångarna i söder men levat mer sparsamt i norr.
Straffet låter inte vänta på sig. Grekland, Spanien, Portugal och Italien tvingas i dag betala klart högre räntor på sina lån än länderna i Nordeuropa. Och stater med stora underskott har sämre möjligheter att stimulera en vikande ekonomi med offentliga medel. Eller för att konkretisera det hela: Grekland har inte råd med några som helst stimulanspaket. De stora underskotten tvingar landet till nedskärningar som i sin tur ökar arbetslösheten, vilket leder till en negativ spiral.
Skillnaden är stor om man jämför med Finland och Sverige med en låg skuldnivå. I Finland kunde den offentliga sektorn bedriva en så kraftig stimulanspolitik 2009 att många medborgare knappt märkte att landets bruttonationalprodukt föll med över 7 procent och exporten rasade med över en fjärdedel.
Så här katastrofala siffror har Finland inte uppvisat under något enskilt år sedan kriget, inte ens under depressionen i början av 1990-talet. Med åren har Finland lärt sig en del om hanteringen av kriser, vilket ”Nordics in global crisis” tydligt visar. Samtidigt står det klart att inte ens välskötta ekonomier klarar en lång nedgång utan att fara illa.
Thorvaldur Gylfason, Bengt Holmström, Sixten Korkman, Hans Tson Söderström och Vesa Vihriälä: Nordics in global crisis - Vulnerability and resilience, Etla 2010, 264 s.
