Den ekonomiska krisen utlöser dramatiska förändringar i de länder som dyker djupast. Japan är bara ett exempel. Där ledde parlamentsvalet i slutet av augusti till en brakförlust för regeringspartiet. Finland uppvisar lika dystra ekonomiska siffror som Japan, men här sitter regeringen stadigt som hälleberget.
Finanskrisen har internationella orsaker och effekterna har spritt sig över hela jordklotet. Många av det senaste årets åtgärder för att dämpa problemen har varit gränsöverskridande – dikterade av EU- eller G20-möten och av ett gemensamt intresse att lösa problemen tillsammans.
Däremot är de lokala reaktionerna på krisen mycket varierande. Medborgarnas och mediernas respons på det som sker uppvisar stora skillnader från land till land. På flera håll leder krisen till protestmarscher. Finanskrisen fäller regeringar och banar väg för genomgripande strukturella reformer.
Dramatik i Japan
Den japanska valrörelsen i augusti visar vilken stormvind som kan följa på en extern kris. Det konservativa partiet, liberaldemokraterna LDP, har regerat så gott som oavbrutet i över 50 år. Tidigare uppgångar, nedgångar och förändringar i det japanska samhället har inte rubbat på partiets makt, inte på allvar. Först nu sker omvälvningen. Från att ha haft 300 platser i parlamentets underhus får LDP nu knappt 120. Samtidigt som oppositionens DPJ redovisar en jordskredsseger och går från 115 platser till över 300. Det betyder alltså ombytta roller över en natt. Sådana maktskiften har varit sällsynta i moderna demokratier.
Den ekonomiska krisen är djup i Japan. Exporten har minskat med över 40 procent, BNP krymper med 6 procent och arbetslösheten har stigit till (japanska) rekordnivån 6 procent.
Många av de ekonomiska indikatorerna är lika nattsvarta i Finland. Också här väntas bruttonationalprodukten sjunka med 6 procent i år. Exporten krympte i våras med 40 procent på årsnivå. Och arbetslösheten är mycket högre än i Japan. Men kan man tänka sig att stödet för samlingspartiet och centern plötsligt skulle halveras och socialdemokraternas understöd fördubblas? Nej, inte i Finland.
Vilket i och för sig är bra, för hittills har oppositionen hos oss inte kunnat presentera ett trovärdigt alternativ till den politik som förs i dag. Och maktskiften bara för omväxlings skull är knappast till större nytta.
Men den finländska stabiliteten är ändå lite olycksbådande. Lugnet på ytan – bristen på välunderbyggda, alternativa förslag – antyder att det saknas medvetenhet om lägets allvar.
Alternativet i Japan, landet som byggt sitt välstånd på exporten, är att nu satsa på hemmakonsumtionen. Det är inte oproblematiskt i ett land med en statsskuld som motsvarar 170 procent av BNP, men statsskulden verkar inte vara den blivande premiärministern Yukio Hatoyamas största bekymmer.
Val och omröstningar
Andra länder väljer andra förändringar. Tyskland går till val inom kort och de senaste delstatsvalen förebådar motgångar för förbundskansler Angela Merkel och hennes parti kristdemokraterna. Den tyska exporten och tillväxten har drabbats lika hårt som den finländska då protektionismen ökat i världen, men Merkel understryker att ekonomin har vänt och att Tyskland börjar gå mot bättre tider.
Återstår att se vad väljarna tror. Faktum är att arbetslösheten inte längre växer i Tyskland och näringslivets utsikter har förbättras. Möjligen har en vändning inträffat.
Av de rika, hårt drabbade länderna i Europa har Irland undgått en regelrätt regeringskris, men också här är stora strukturella förändringar att vänta – och en valrörelse. Valrörelsen gäller omröstningen om Lissabonfördraget, det som styr utformningen av EU:s framtid. De stora partierna i parlamentet (utom Sinn Féin) stöder Lissabonfördraget, men folket är lika tudelat som förr inför omröstningen i början av oktober. Möjligen kan den djupa krisen och irländarnas beroende av stöd från omvärlden leda till en seger för ja-sidan denna gång.
Men de största strukturella förändringarna är inrikespolitiska och de skapar politiska spänningar. Irlands BNP väntas krympa med över 8 procent i år. Finansminister Brian Lenihan ska i mitten av september presentera ny lagstiftning som utgör grunden för en skräpbank för att hantera problemlån på upp till 90 miljarder euro. I november ska en arbetsgrupp tillsatt av regeringen presentera en krisreform av beskattningen. Och fram emot jul väntas betydande nedskärningar inom den offentliga sektorn – det talas om att skära 17 000 jobb i statsförvaltningen, sänka pensionerna för f.d. offentligt anställda med mera. Regeringens sits är inte avundsvärd, inte heller oppositionens.
Medan andra länder i Europa, inklusive Finland, diskuterar stimulansåtgärder finns det inget rum för stimulanspaket i Irland. På två år har underskottet i statsfinanserna stigit från noll till 12 procent av BNP. Därför tvistar regering och opposition om huruvida det är bättre att skära ned antalet offentligt anställda, sänka deras löner, höja beskattningen för de rika, nationalisera bankerna eller göra något annat obehagligt.
Politikerna sitter i en rävsax. Inga beslut de tvingas fatta är behagliga för väljarna. Men krismedvetenheten är det inget fel på.
Islänningarnas stålbad
Island är det mest olycksdrabbade av de rika länderna i Europa. En regering har redan fallit och den nya har inte suttit särskilt stadigt, den heller. Stötestenarna har varit många, inte minst frågan om vem som ska ansvara för kompensationen till de europeiska låntagare som blev utan pengar när de isländska bankerna gick omkull senaste höst. Den så kallade Icesave-konflikten har orsakat månader av hetsig debatt mellan Islands regering och den brittiska och den holländska regeringen.
Diskussionens vågor gått höga också bland folket, för många islänningar motsätter sig att staten (alltså skattebetalarna) ansvarar för konkursdrabbade bankers huvudlösa risktagning och misstag.
Frågan löstes åtminstone temporärt i slutet av augusti då det isländska parlamentet, alltinget, godkände ett avtal som innebär att staten betalar 4 miljarder euro i kompensation till Storbritannien och Nederländerna. Statsminister Johanna Sigurdardottir betecknade uppgörelsen som den största som landet någonsin gjort. I praktiken kommer de isländska skattebetalarna att tvingas dra åt svångremmen och beta av den utgiften i minst tio år.
Den isländska arbetslösheten är uppe i 8 procent och BNP väntas sjunka med 9 procent. Det är illa, men läget är inte nattsvart. Tvärtom såg tidigare tillväxtprognoser ännu dystrare ut och det finns tecken som tyder på att den isländska krisen börjar vara under kontroll, även om landet har många tunga år framför sig.
Stora strukturella förändringar väntar. Till ödesfrågorna hör ansökan om EU-medlemskap och hårda förhandlingar om fiskets framtid – och naturligtvis en folkomröstning.
Lugna vatten
Under tiden visar opinionsmätningarna i Finland på en liten nedgång för regeringens popularitet. Stödet till partierna har inte genomgått större förändringar.
Det innebär att folket har förtroende för den sittande regeringen. Eller att folket inte hyser ett större förtroende för oppositionen. Eller att krismedvetenheten är liten.
Det finns ingen orsak till panik än. Finland dök ned i lågkonjunkturens virvlar från ett bättre utgångsläge än Japan, med en mindre statsskuld. Bubblan på fastighetsmarknaden var mindre än i Irland. Risktagningen inom bankvärlden var mindre än i Island.
Men om det inte snart syns tydliga tecken på en vändning till det bättre inom exporten finns det allt skäl för en ökad krismedvetenhet också hos oss. Då räcker det inte med planer på framtida skattehöjningar och momslyft för att fylla statskassan. Eller hot om höjd pensionsålder för att hantera problemen som en åldrande befolkning för med sig.
Nej, då behövs en strategi för hur Finland ska lyfta ur lågkonjunkturen med hemmamarknadens hjälp. Och det är just den frågan som Japans tillträdande regering tänker ta sig an.
