Del 1 i en artikelserie. Människornas globala rörlighet har varit en av megatrenderna under de senaste decennierna. Den globala rörligheten har ökat i samma takt som den globala ekonomin har blivit öppnare, även om människor alltid har flyttat från ett ställe till ett annat. Finland hör till de ekonomiska framgångshistorierna och de stora vinnarna i globaliseringen. Tjära och trä har bytts mot papper och mobiltelefoner. Men hur länge fortgår denna situation och på vilket sätt berörs Finland av de globala människoströmmarna?
Det finns uppskattningsvis cirka 200 miljoner människor som är fast bosatta utanför sitt hemland. Det motsvarar tre procent av världens befolkning. Mängden har mer än fördubblats sedan år 1980. Få flyttar ensamma och penningförsändelserna till hemlandet, den nya datatekniken och de globala medierna har kommit att sammanbinda världen i allt högre grad. Allt fler länder har såväl utvandring som invandring. Cirka 60 procent av invandrarna bor i OECD-länder.
Migrationen beror redan idag på många faktorer och de blir kontinuerligt allt fler. Människor flyttar bland annat på grund av arbete eller bättre arbete, utkomst, pensionering, giftermål, livsstil, studier eller som flyktingar och asylsökanden. Den globala ekonomin stärker dessa trender och inte ens världens djupa ojämlikhet minskar på rörligheten. Skillnaden mellan turism, tillfällig flyttning och en beständig migration minskar kontinuerligt. Enligt barometern World Tourism noterades 903 miljoner internationella turistankomster år 2007, och över hälften av dem skedde i Europa.
Den globala migrationen blir en del av allt mer komplicerade ekonomiska, politiska och kulturella nätverk och utmanar således staternas suveränitet och nationella identitet. Alla är inte vinnare i denna rörliga värld, utan många upplever invandringen som ett hot. Så är fallet i Europa, medan det är utvandringen som anses utgöra den verkliga hotbilden på många andra ställen. Politikerna ligger illa till eftersom de i verkligheten ofta har betydligt mindre spelrum än man ger sken av. Den nyliberala finanspolitiken under de senaste två decennierna har paradoxalt nog orsakat en stark uppdelning av välfärden även inom länderna i väst, vilket åtminstone inte underlättar situationen.
Den internationella migrationens sex distinkta trender
Stephen Castles och Mark J. Millers The Age of Migration: International Population Movements in the Modern World hör till de mest kända analyserna över den internationella flyttrörelsen. Den fjärde förnyade upplagan gavs ut i januari 2009. Castles och Miller hävdar att det för tillfället finns sex tydliga trender vad gäller den internationella migrationen.
Migrationen har globaliserats. Allt fler länder upplever såväl ut- som invandring och befolkningen som anländer blir allt mer brokig både vad gäller social, kulturell och ekonomisk bakgrund. Följaktligen har invandrarfrågorna blivit mer komplicerade och svårare att ha under kontroll än tidigare. Forskaren Steven Vertovec kallar fenomenet superdiversitet, och det skapar stora utmaningar för såväl migrations- som integrationspolitiken.
Migrationen har tilltagit. Antalet migranter ökar kontinuerligt som en del av den globala rörligheten, och förändringarna i migrationsströmmarna kan vara väldigt snabba. Till exempel i Spanien har den invandrade befolkningen ökat med nästan tre (eller fyra) miljoner personer under 2000-talet. Det inexakta värdet beskriver väldigt bra hur stor förändringen är. Bara för några decennier sedan flyttade man från Spanien i hopp om bättre utkomst.
Migrationen har differentierats. Den ändrar kontinuerligt form. Till exempel arbetsrelaterad migration förändras till familjeåterförening eller asylsökning till olaglig invandring eller turism till äktenskapsmigration. Förändringarna sker ofta i anslutning till staternas strävanden att öka kontrollen eller till exempel då företag kringgår reglementen, vilket Finlands tidigare misslyckade övergångsperiod för nya EU-länder tydligt påvisade. Visserligen höjdes varnande röster, men fackföreningsrörelsen fick som den ville.
Migrationen har förkvinnligats. Det finns ett allt större antal självständiga kvinnliga invandrare i världen och man är även mer medveten om detta faktum än tidigare. Invandringen har blivit ett könsmässigt fenomen. Till exempel thailändarna, ryssarna och esterna har kvinnodominerade grupper i Finland. Detta beror främst på den finländska mannens giftermålspraxis.
Migrationen har politiserats. I allt flera länder har invandringen varit en central politisk fråga allt sedan 1980-talet. Efter hand har även internationella strävanden att ha kontroll över migrationen aktualiserats, men tillsvidare har detta haft en begränsad inverkan. Exempelvis Europeiska unionen har haft stora problem med att skapa en enhetlig migrationspolitik.
Ökat antal immigrationsländer. De traditionella emigrationsländerna förändras till transitländer och sedan småningom till immigrationsländer. I Finland skedde denna övergång på 1990-talet i svallvågorna efter Sovjetunionens fall och EU-medlemskapet. Ingen kunde förutspå den förändringen. Motsvarande utveckling pågår som bäst i östra Europa.
Immigrantlandet Finland
De ovan nämnda trenderna vad gäller rörligheten passar bra in på Finland. Det är väldigt beskrivande att landet fortfarande inte har en övergripande politik vad gäller migration, invandring och integration, även om regeringsprogrammet utlovar något helt annat. Invandringen har även politiserats som en följd av kommunalvalet i oktober 2008. Situationen föranleder att Centern, Samlingspartiet och Socialdemokraterna ser sig i spegeln, eftersom trepartikoalitionen själv har blundat för de förändringar som sker ute i världen och förstäderna.
Det är svårt – men inte omöjligt – för nationalstaterna att påverka människornas rörlighet, åtminstone i dagens tämligen (för vissa mer, för andra mindre) öppna värld. De nationella berättelser som den nationella eliten skapade på 1800-talet ger ingen förklaring till den ökande etniska, kulturella och religiösa mångfalden, speciellt i konfliktsituationer. Läget försvåras ytterligare av att många grupper vill ha specialbehandling, vilket i sin tur ökar trycket på en ny kommunitaristisk, det vill säga gruppinriktad tankegång och lagstiftning.
Finlands 200 000 invandrare och deras, även med finländska män eller kvinnor skaffade 100 000 barn utgör sex procent av befolkningen. I OECD-länderna är genomsnittet 12 procent, och hit räknas inte de barn som har fötts i det nya hemlandet, det vill säga den andra generationen. Finlands andel är mindre än hos jämförelsegruppen, men dock inte obetydlig. I huvustadsregionen och Åbo har redan ungefär var tionde invånare invandrarbakgrund, och andelen är ännu större i vissa bostadsområden och speciellt i skolorna där. Den andra generationen börjar närma sig vuxen ålder på 2010-talet.
Sedan slutet av 1990-talet har forskarna varit medvetna om att Finland i all tysthet har förändrats till ett immigrationsland, men invandringen stämplades som en socialpolitisk fråga och väckte tydligen inget intresse hos trendmakarna. Även den stora förändring i Finlands befolkningstruktur – som redan börjat – förutspåddes av befolkningsforskarna på 1980-talet, men det är först under de senaste åren som saken har börjat diskuteras på allvar. Hoppas vårt lands politiska elit inte alltför länge till lider av denna politiska kortsiktighet.
Den närmaste framtiden
Det är väldigt svårt att avgöra hur finanskrisen kommer att påverka invandringen, även om den säkerligen på kort sikt minskar såväl den temporära som fasta arbetsrelaterade migrationen. Merparten av migrationen är dock inte arbetsrelaterad – i OECD-länderna i genomsnitt 14 procent – med andra ord påverkar förändringar i ekonomin främst indirekt och kan komma att ha väldigt överraskande riktningar. Ett av de centrala globala bekymren i dag är huruvida de, som en följd av finanskrisen, lägre penningförsändelserna till avreseländerna kommer att ha någon inverkan. Detta kan rentav komma att öka migrationsbehovet.
Ett av de svårlösta framtida spörsmålen i så gott som alla länder i väst – inklusive Finland – kommer att vara hur befolkningens åldrande påverkar nationalekonomin. Säkerligen innebär det invandring i stor skala, eftersom de grå pantrarna åtminstone kommer att behöva vårdare. Vi kan inte heller glömma president Martti Ahtisaaris scenario om arbetsplatsunderskottet som gäller en miljard unga i utvecklingsländerna. Även om de verkliga siffrorna skulle vara lägre, kommer det antal som anländer till utvecklade länder att överstiga förmågan – och åtminstone viljan – att ta emot. Därför är migrations- och biståndspolitiken nära anknytna till varandra.
Den globala rörligheten tillsammans med energi- och miljöfrågorna vid sidan om de andra traditionella ”stora frågorna” kommer att höra till de mest betydande fenomenen och därmed även utmaningarna inom den närmaste framtiden. Det är lätt att väcka rädslor och inta försvarsposition (som ändå inte skulle fungera). Dagens öppna värld har varit väldigt generös gentemot Finland, även om den globala ekonomin emellanåt har pressat landet hårt. Den nordiska verkligheten är inte längre så avskuren från den övriga världen som många kanske hoppas, och det är inte heller möjligt att stänga luckorna. Nu är alltså läge att anta utmaningen och börja fundera över de bästa sätten att möta framtiden, för den kommer väldigt, väldigt, väldigt snart.
Mera information:
International Migration Outlook 2008. OECD.
Stephen Castles & Mark J. Miller (2009) The Age of Migration: International Population Movements in the Modern World. 4th Revised Edition. Palgrave Macmillan.
Steven Vertovec (2006) The emergence of super-diversity in Britain. University of Oxford, Centre on Migration, Policy and Society.
Tuomas Martikainen,
tuomas.martikainen@abo.fi
Forskardoktor, Finlands Akademi/Åbo Akademi
