En musikhusarkitekt på vandring genom själens sällsamt klingande rum

Helsingfors är den enda europeiska stad som - med undantag för specialfallet Berlin - i modern tid haft möjlighet att med kulturen och det offentliga livet i fokus bebygga stora och vitala delar av sitt kärncentrum från grunden. Och med vilket resultat, vilka stilpoäng?

Inte speciellt höga, tyvärr. Det är snarast förbluffande hur grundligt man lyckats sjabbla bort de flesta kreativa möjligheter som erbjudits. Sanomahuset är en med omgivningen sällsynt illa harmonierande koloss, som aldrig hade byggts på sin nuvarande plats om det inte varit för penningens politiska makt. Hotellfastigheten intill är en, om möjligt, ännu värre estetisk katastrof och Kampens köpcentrum förtjänar inte ens ett omnämnande.

Den smäckra svanen Kiasma har dessvärre visat sig ha en mindre tålig fjäderdräkt och det överlägset mest lyckade nybygget i området som också tar överlägset mest hänsyn till den närliggande bebyggelsen är, intressant nog, också det kanske mest kritiserade: riksdagens tillbyggnad.

Och nu sitter vi sedan med den kanske viktigaste byggnaden av alla, Musikhuset, som inte ens med bästa vilja i världen kan sägas förläna omgivningen något estetiskt mervärde. Inte desto mindre intressant är det att ta del av huvudarkitekten Marko Kivistös funderingar kring projektet i den nyutgivna skriften "Hiljainen huone" med underrubriken "Musiikkitalon arkkitehdin muistikirjasta".

Konstfilosofiska essäer

En rubrik som de facto är aningen missvisande. Det handlar nämligen om så oändligt mycket mera än uppföljning av och bokslut över en arbetsprocess, även om den dimensionen inte är vare sig att förakta eller förringa.

Vad det i första hand dock handlar om är högst personligt hållna reflektioner kring inte bara Musikhusprojektet utan även konstens relation till såväl samhället som den enskilda människan och, i förlängningen, människans relation till sig själv och sin omgivning.

Det handlar om en såväl vardags- som konst- och religionsfilosofisk tankebok. En samling essäer, om man så vill, där skribenten på ett ovanligt rättframt sätt utlämnar sig själv och sina känslor, visioner och förhoppningar, stunder av osäkerhet och rädsla men också av tillförsikt och glädje.

Ett faktum som eventuellt kommer att störa en del av läsekretsen är Kivistös kristna tro, som utgör ett av textens idémässiga fundament. Referenserna till såväl bibeln som diverse religiöst sinnade skribenters tankar och utsagor är legio och ett uttalat kristet-humanistiskt förhållningssätt går som en röd tråd genom framställningen.

Begrepp som "skönhet", "godhet" och "ädelhet" är inte sällan förekommande i de mest skiftande sammanhang och kanske hade man önskat att dessa - och då framförallt nyckelordet skönhet - genomgått filosofiskt mer ingående granskningar. Skönhet är, som bekant, ett högst relativt och innehållsmässigt tänjbart begrepp och som nu är fallet utlämnas läsaren i onödigt hög grad åt författarens tolkningsmässiga preferenser.

Med halv röst

Det råder inget som helst tvivel om att Musikhusprojektet krävt sin beskärda del av blod, svett och tårar och belackarna har varit, och är fortfarande, många. Stundtals antar även texten en i sig förståelig apologetisk karaktär, som ändå inte genomgående känns helt och hållet motiverad.

Man får känslan av att Kivistö känner sig tvingad att försvara vissa centrala arkitektoniska och filosofiskt-estetiska utgångspunkter och infallsvinklar och ibland får försvarspositionen något tröttande över sig. Som om han upplevde att han måste pränta in hos belackarna, såväl reella som presumtiva, varför deras eventuella argument trots allt inte håller.

Projektets officiella arbetsnamn är "mezza voce" ("med halv röst"). Något som knappast heller lär undgå någon som kommer i kontakt med byggnaden i såväl dess yttre som inre gestalt. Tanken är i sig dock vacker och, varför inte, till och med ädel.

Ett hus vars primära syfte är att agera arena, mötesplats, för olika former av kontakt och beröring konstformer, musikgenrer och människor emellan får enligt Kivistö inte i alltför hög grad framhäva sig självt.

Den centrala uppgiften är att erbjuda de optimala ramarna, själva förutsättningarna, för mötena och upplevelserna och härvidlag kommer Musikhuset även med största sannolikhet att fylla sin funktion med glans.

Tungrodd tolvårsprocess

Varför en byggnad som eftersträvar att uppfylla en specifik, i det här fallet konstnärligt kommunikativ, funktion inte samtidigt kunde erbjuda en visuell och estetisk utmaning övergår dock mitt förstånd.

Måste mezza voce betyda dämpad stämma rent konret och även till utanskriften? Ett musikhus - likaväl som konsthus av det ena eller andra slaget - hjärta ligger givetvis i innandömet och dess funktionalitet, i det här fallet i första hand konsertsalarna och deras akustik. Det behöver knappast ändå betyda att skalet är oviktigt.

Kivistö, som planerat huset tillsammans med Ola Laiho och Mikko Pulkkinen och under en stundtals nog så tungrodd tolvårsprocess sett det förvandlas från skiss till varande och klingande realitet, är inte sen att betona aspekter som naturenlighet, lågmäldhet och enkelhet. Men måste detta, frågar jag mig ytterligare, omsatt i praktiken betyda tråkighet, stelhet och förutsägbarhet?

Varför inte naturenligt?

Läget, som var arkitekterna givet, är Helsingfors strategiskt mest centrala och visst borde man ha kunnat vänta sig ett mer vågat, fantasi- och lekfullt, ja rentav dominerande grepp. Som nu är fallet framstår byggnaden förvisso som dominerande, men på ett aningen tungrott och anspråksfullt sätt, som onekligen rimmar illa med skaparnas uttalade intentioner.

Innandömet fungerar, skall beredvilligt medges, dock betydligt bättre än vad dess yttre skikt ger vid handen och stora salens akustik - designad av internationella akustikgurun Yasuhisa Toyota - är enligt en samstämmig musiker- och dirigentkör av yppersta världsklass.

Och ändå kvarstår frågorna. Hade man inte kunnat tänka i litet mindre konventionella banor, hade man inte kunnat stanna för ett mer beständigt byggnadsmaterial än perforerad koppar - trä hade väl varit ett nog så naturligt uttryck för den naturenlighet Kivistö så varmt pläderar för - och hade man framförallt inte kunnat lösgöra sig från den bland inhemska arkitekter så djupt rotade vurmen för rätlinjig kantighet i ytor, vinklar och hörn? Tänk vilken sensualitet redan en endaste liten rundning hade signalerat!

Reflektioner av skönheten

Kivistö är dock i djupet av sitt humant medkännande hjärta övertygad om husets lika tidlösa som estetiskt gångbara kvaliteter och texten är samtidigt djupt humanistisk, klokt tankeväckande och, helt utifrån sina egna premisser, förunderligt vacker på ett omedelbart berörande sätt.

Kivistö tar ut de medmänskliga svängarna med besked och så väsensskilda figurer som Job, Aristoteles, Augustinus, Arvo Pärt, Juice Leskinen och Kirsi Kunnas passerar, liksom företeelser som träbåtsbygge, sikfiske samt Östersjöns och utsatta byskolors situation, ogenerat revy. Lika mödolöst som logiskt integrerade i sammanhangen.

Ställvis får framställningen i sina småflummiga, trendigt självhjälpsaktiga levnadskonstråd även ett smått inåtvärmande, snudd på new age-aktigt predikande drag över sig, men det må vara Kivistö förlåtet. Uppsåtet är absolut ärligt och författarens orubbliga tro på en mänsklig godhet och en konstruktiv vilja skiner igenom så gott som varje mening och rad.

Och kanske är det, i bästa fall, även just denna samma tro som kommer att sila, måhända rentav skina, in genom Musikhusets kopparplattor och noggrant infogade glasytor. En tro på att något av det bästa hos människan skall fylla ett utrymme, som på ett lika meningsfullt som omtumlande sätt förväntas reflektera den tidlösa skönheten hos den musik det kommer att genljuda av.

Arkitekten som försvarsadvokat

Jukka-Pekka Saraste har sagt att dirigenten är tonsättarens försvarsadvokat. Allt tyder även på att huvudstadsregionens genom historien så hårt prövade musikälskare i Kivistö & co funnit sina ultimata försvarsadvokater.

För en sak är säker. För första gången någonsin kommer helsingforsarna att vid Mannerheimvägen 13 a få höra såväl den klassiska konstmusikskatten som de allra senast formulerade tongångarna klinga just så som som de är tänkta att klinga.

Då spelar det, ärligt talat, inte så förfärligt stor roll att den yttre inramningen onekligen hade harmonierat bättre med till exempel industrilandskap, hamnmagasin och kontorskomplex än med huvudstadens pulserande, kulturella hjärta.

Det är trots allt innanmätet som gäller. I Kivistös universum existerar till syvende och sist lika litet tysta rum som tomma hjärtan och dito själar. De är alla fyllda av skönhet och kärlek i samtliga tänkbara, sällsamt klingande uttrycksformer och gestalter.

Marko Kivistö: Hiljainen huone – Musiikkitalon arkkitehdin muistikirjasta. Kirjapaja. 107 s.