Vi har att göra med ett attitydhandikapp som en följd av generationer av nationalistisk historieförvanskning som ännu hänger kvar i skolböckerna, skriver gästkolumnisten Reinhold Enqvist:
"I en kolumn i Hufvudstadsbladet 9.3 tar Thomas Zilliacus upp en fråga som många europeiska ledare uppmärksammat som ett av Europas stora problem: tolerans för intolerans. Han tar upp trenden att avskaffa jultraditionerna i skolorna av "respekt" för andra, dvs. av respekt för andras intolerans. Det märkliga är att när vi reser till exempelvis muslimska länder följer vi deras "regler" till punkt och pricka, men kräver inte detsamma av dem här. Ännu värre är att vi rättar oss efter en mobb utanför vår ambassad i ett främmande land, och fördömer en formulering eller bild gjord här för vår egen publik och enligt våra normala regler.
Men vi har även blivit blinda för intoleransen i vårt eget land. I min bok Svenska språkets vandring i Finlands historia (2007) skrev jag med anledning av påhoppen på finlandssvenskar: "Svenskar och finlandssvenskar får sig allt emellanåt påskrivet orsaken till alla de olyckor och svårigheter som drabbat eller drabbar landet, - av en liten vilseledd minoritet. Uttalandena och skriverierna är ibland sådana, att om man byter ut orden svenskspråkig/finlandssvensk mot t.ex. neger eller zigenare, skulle det bli rättegång. Få folk i den civiliserade världen kan såsom det finska ösa sin vardagsrasism över sina interna grannar utan påföljder, - men det bjuder jag gärna på. En välfungerande säkerhetsventil i dessa fundamentalismens tidevarv. Men kanske vi inte är helt civiliserade, - ännu?"
Vid närmare eftertanke är kanske denna min vardagstolerans missriktad, eventuellt föder den bara mera intolerans? De flesta extrema folkrörelser har startat med en liten grupps agitation, som sedan av en eller annan orsak fått växa till en farlig kraft.
Hur långt ner på det sluttande planet vi i Finland har hamnat beskrev Dick Harrison i sin Magmakolumn Populistisk historieförfalskning den 24.1, där han jämförde dagens påhopp på det svenska med 1930-talets retorik mot judar. Han fick enligt min tolkning ett visst medhåll av Helsingin Sanomat 14.3 då Anna-Liina Kauhanen i en ledare rubricerad "Då en svensk försvarade svenskan" refererade Harrissons kolumn och den äktfinska reaktionen. Det är kuslig läsning.
Annat ljud i skällan blev det då Hans-Peter Paul i Hbl 14.9 under rubriken Är vi finlandssvenskar kriminella? gjorde samma jämförelse. Då kastade sig det finlandssvenska drevet över honom med påståendet att judar är vi inte; situationen i språkfrågan kan inte jämföras med förföljelserna i trettiotalets Nazityskland. Men man hade missförstått Pauls jämförelse; han betraktade inte oss som ett folk i förintelseläger, utan han jämförde dagsläget med den retorik som användes innan de systematiska judeförföljelserna kom igång. Den överdrivna motreaktionen blev veterligen oemotsagd; den kom ju från auktoriteter. Samma slags tongångar gentemot finlandssvenskarna förekom i Finland på 1930-talet efter det att Svenska folkpartiet inte längre behövdes för att få igenom lagarna som förbjöd kommunismen i landet. Detta förbud var Lapporörelsens stora triumf, som dock lyckligtvis kom av sig och räddade Finland från samma öde som många andra länder fick lida av: totalitära regimer.
Magmas färska utredning Varför irriterar finlandssvenskarna? gjord av Pasi Saukkonen har slagit fast att det är en mycket liten grupp som i medierna håller igång den svenskfientliga diskussionen. Det är säkert så, men den bristfälliga och felaktiga historieundervisningen om det svenska i landet, och den felaktiga uppfattningen om språkminoritetens vardag, är goda grogrunder för en oemotsagd populistisk propaganda. Tolerans för intolerans kan leda till ännu större intolerans. Att verksamheten är organiserad vittnar de svenskfientliga flygblad som delas ut åtminstone på järnvägsstationer i huvudstadsregionen.
Den långa historiska bakgrunden till den situation vi har idag har jag beskrivit i min nya bok Nationalism, intolerans, språkstrid - om konsten att läras avsky ett språk och dess bärare. Den bygger på ett flertal nya och gamla böcker och avhandlingar i ämnet. Redan underrubriken låter läsaren ana att jag ser det finska folket som ett offer för en nationalistisk hjärntvätt. På samma sätt ser många av oss de extrema religiösa rörelserna av idag som resultatet av några ledande fanatikers maktbegär och manipulation.
Få tog Hitler och hans lilla skara på allvar, och illa gick det. Men det var då det, sådant kan ju inte hända på 2000-talet. Och dessutom, bekvämast är det att fortsätta med tolerans för intolerans. Speciellt då domstolsväsendet tycks ha valt den linjen med friande domar för påhopp på finlandssvenskar.
PS. Harrisons uppföljande kolumn den 23 mars indikerar dock att problemet är mycket större och allvarligare än blott en liten grupp "skrikhalsar". Vi har att göra med ett attitydhandikapp som en följd av generationer av nationalistisk historieförvanskning som ännu hänger kvar i skolböckerna."
