Varje nation har glansperioder i sin historia - och stunder man helst vill glömma. Greker och italienare kan betrakta sig som den europeiska civilisationens vagga, helt oberoende av dagens ekonomiska misär. Spanien och Portugal var globala stormakter på 14- och 1500-talen, även om rikedomen snabbt slösades bort. Lilla Nederländerna var en gång ett betydande handelsimperium. Och Sverige var i tiderna en stormakt. Glansperioder är viktiga för nationers självkänsla, eftersom minnet av fornstora dagar påverkar historieskrivningen och den kollektiva självbilden. Och eftersom glansbilderna i viss mån baseras på verkligheten påverkar de också omvärldens syn på landet. Visst kan vi förfasa oss över grekernas oförmåga att hantera pengar i dag, men ingen ska förringa grekernas bidrag till vårt gemensamma europeiska arv.
Också unga nationer har minnen, myter och symboler, poängterar Laura Kolbe i boken Ihanuuksien ihmemaa med underrubriken Suomalasen itseymmärryksen jäljillä, en bok om Finland och finländarna skriven för finländarna själva. Det är säkert ingen slump att historieprofessorn Kolbe ger sin egen privata syn på det finska samma år som hon i grupp ruvar på den officiella Finlandsbilden. Hon har varit en av medlemmarna i den delegation som på uppdrag av utrikesminister Alexander Stubb arbetat på varumärket Finland. Delegation har letts av ordförande för Nokia och Shell, Jorma Ollila.
Den som grubblar över Finlandsbilden utåt mot världen kan inte låta bli att fundera över bilden inåt, för de två bilderna hänger i hop. De måste helt enkelt göra det, för annars känns ingendera äkta. Men samtidigt måste man minnas att bilderna tecknas på olika sätt. Den externa bilden påverkas av rankinglistor som cirkulerar i världen där länders konkurrenskraft, charm och utbildningsnivå jämförs och analyseras. Visst är det smickrande då Finland hamnar på topp, som i Newsweeks "The Best Country in the World". Det är utmärkt PR. Det stärker Finlands rykte ute i världen. Det polerar Finlandsbilden.
Men hur glädjande det än är för oss finländare att rankas som nummer ett så är rankinglistorna alldeles för ytliga för att vara till någon större nytta när vi vill lära oss förstå oss själva bättre - när vi försöker inse vad det är som gör oss unika, starka eller svaga i förhållande till andra nationer. Vi behöver en korrekt nationell självbild, och reflexerna från den glittrande internationella Finlandsbilden blir lätt störande. Störande blir också vår egen närsynthet, vare sig vi kommer från Närpes eller Helsingfors, Kuhmo eller Tammerfors. Rötterna får en överdimensionerad betydelse för vår nationella självbild.
Laura Kolbe vill förmå oss att förstå vårt eget land bättre. Hon säger sig komma från en släkt där man talade tre språk, finska, svenska och ryska och hon torde ha goda förutsättningar att beskriva det mångdimensionella Finland.
Den finska sagan
Också för små nationer är myterna viktiga, liksom berättelserna om stordåd och hjältemod. Den Stora Finska Berättelsen omfattar enligt Kolbe uppkomsten av nationen efter 1809 och vägen fram till självständigheten, men också den fortsatta balansgången mellan öst och väst, en verklig överlevnadshistoria. Först efter det kalla krigets slut blev det möjligt att förnya profilen: Efter 1990 tonades bilden ned av ett perifert, arktiskt land med ett folk som kämpat mot hårda omständigheter. Den vackra men karga naturen som symbol för det finländska började så småningom ge vika för högteknologi. Fram trädde ett folk med hög utbildning och urban livsstil i Nokialand.
Ändå är vår egen bild av oss själva ingalunda entydig, för förändringen har skett mycket snabbt. På hundra år har Finland förvandlats från en arktisk utpost till en av världens rikaste stater; på sextio år har Finland gått från att vara en nation med en osäker framtid till en etablerad medlem av EU och talrika andra internationella organisationer. Ändå är det som om många finländare själva ännu inte greppat förändringen, utan mången klamrar sig envist fast vid den karga naturromantiken - och vid överlevnadsmyten. Finländarnas självbild finns någonstans i gränslandet mellan stad och landsbygd, mellan urban kultur och längtan till sommarstugan.
Eller, kort sagt, vi finländare är alltjämt något förvirrade, för vi har inte hunnit med i svängarna. Kolbe själv är smått irriterad över naturexotiken som hon anser dominera både den officiella och den privata bilden av Finland. Eller som hon säger i en intervju i Helsingin Sanomat: Tiden har kört förbi naturmytologin. Det naturen producerat - civilisation och kultur - är mycket intressantare. Kolbe vill låta nationallandskapet prydas av "civilisationens tecken, stadsbebyggelse, spåren efter människan, fabriker och produktionsanläggningar".
Laura Kolbes "Ihanuuksien ihmemaa" är alltså inte bara en kartläggning av den finska folksjälen, utan boken har också en pedagogisk ambition. Det är hög tid att vi lämnar skogen bakom oss på det mentala planet, för vi står faktiskt rätt förankrade i den urbana miljön.
Finländarnas nationella självbild präglas av många motsättningar. Vi är starka och svaga på samma gång, en kombination av mindervärdeskänsla ("vad månne de andra tänker om oss egentligen") och stolt självgodhet ("vi klarade Vinterkriget, vi klarar vad som helst"). Kolbe behandlar många egenskaper som fortfarande finns någonstans i bakhuvudet: Arvet efter krigen och inbördeskriget, balansgången mellan väst och öst, närheten till naturen. Hon behandlar den komplicerade relationen till alkoholen. Och den laddade inställningen till tvåspråkigheten och det svenska språket.
För en svenskspråkig läsare ger Laura Kolbes personliga syn en god inblick i den finska folksjälen. Det kan ge nyttiga riktmärken när vi arbetar för det gemensamma finländska samtidigt som vi vill värna om det säreget svenska i Finland.
Laura Kolbe: Ihanuuksien ihmemaa. Suomalaisen itseymmärryksen jäljillä. Kirjapaja 2010, 167 s.
