Michael Connellys senaste bok visar hur spåren vi lämnar efter oss på nätet kan leda till ond bråd död. Dagens kriminalromaner återspeglar ofta samhällsutvecklingen. Connelly skildrar en människas dödskamp. Och en tidnings.
Är kriminalromaner och deckare överhuvudtaget litteratur? Debatten har gått särskilt het i Sverige sedan sju författare i slutet av augusti undertecknade ett manifest som misstänkliggör kriminalromanen. I Dagens Nyheter skrev de i sitt upprop att "det realistiskt förankrade berättandet har annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen" medan "det renodlade berättandet satts på undantag." Nu vill författarna återerövra berättandet ifrån kriminallitteraturen och lovar att aldrig ens under pseudonym skriva romaner om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor.
Det dröjde bara en vecka tills åtta andra författare gick till motattack i DN. De lovade "att göra 2010-talet till berättandets decennium" helt oberoende av genre. Det engagerande berättandet bär på så många möjligheter att det räcker till för all slags litteratur. Och den välskrivna deckaren är minsann riktig litteratur.
Amerikanen Michael Connelly bryr sig knappast om den litterära debatten i Skandinavien. Han fortsätter att producera välskrivna kriminalromaner som speglar brännande frågor i dagens samhälle. I romanen "The Scarecrow" (Fågelskrämman) har han valt att förlägga handlingen till den ärorika dagstidningen Los Angeles Times som för ett tynande liv i övergången från papperstidning till nätpublikation när upplagekurvan slokar.
Tidningens skymningsland
Medelålders kriminalreportern Jack McEvoy får sparken som nummer 99 i raden av 100 journalister som ska bort. McEvoy är för gammal, högavlönad och bångstyrig för redaktionsledningens smak. I stället ska han under sina sista veckor vid tidningen skola upp unga, söta Angela Cook till den nya generationens stjärnreporter. Medan Jack snubblar omkring i teknikens snårskog rör sig Angela som fisken i vattnet i den virtuella världen, och hon gör som moderna journalister förväntas göra. Redan på presskonferensen lägger hon ut den första nyhetsartikeln på nätet. Hon lever, arbetar och sover online.
Hjälten, den ensamme ryttaren Jack McEvoy, ger inte upp. I stället för att hämnas på tidningsägaren siktar han mot en sista lysande artikel, ett århundradets scoop. Han ska avslöja en brutal seriemördare med all den erfarenhet han har samtidigt som han minsann tänker visa att han klarar den nya tekniken. Emot sig har han Angela Cook med lika stora ambitioner. Och båda har de en yttre fiende, mördaren, som behärskar Internet till fulländning.
Slutresultatet blir en katt-och-råttalek när mördaren börjar kartlägga jägarnas rörelser. Hur skickligt Angela Cook än rör sig på nätet lämnar hon spår efter sig med den elektroniska posten, i sökmotorerna, i den blogg hon upprätthåller, i Facebook - och varje gång hon gör en transaktion på nätet. Hon är som en öppen bok när hon avslöjar sina egna rörelser och sina vänner för den som har tillgång till information som egentligen borde vara konfidentiell. Och den tillgången har mördaren.
Jack McEvoy lämnar mer traditionella spår efter sig som också är avslöjande. Samtidigt som tiden för hans del rinner ut när avskedsdatumet närmar sig.
Författarens samhällsengagemang kommer fram på två plan. Det sker i skildringen av tidningen som kämpar för sitt liv och sparar sig till döds. Redaktionen som förut sjöd av liv förvandlas allt mer till en spökstad. En spännande intrig i en intressant miljö.
Engagemanget för samtidens brännande frågor syns också i katt-och-råttaleken. Mordet skildras som det perfekta digitala brottet när människors rörelsemönster kan kartläggas med hjälp av e-post, övervakningskameror, telespårning och mobiltelefoner som (i påslaget tillstånd) avslöjar exakt var vi rör oss. Michael Connellys Scarecrow är George Orwells 1984 i ny tappning. Med den skillnaden att Orwells "Storebror" lär oss att älska våra övervakare, medan Connellys hjälte lär oss att avsky dem.
Connellys grepp är inte problemfritt. Liksom många thrillerförfattare med samhällsengagemang låter han sig charmeras av tekniken som ibland hamnar i förgrunden. Det tär på människoskildringen och den litterära kvaliteten. Men å andra sidan känner vi som läsare att vi får något mer än bara själva läsupplevelsen. Vi får en aha-upplevelse om samhället vi lever i.
Här och nu
Den engagerade, djupsinniga och rykande aktuella kriminalromanen har kommit för att stanna. Vi finner engagemanget i Henning Mankells Wallanderromaner som skildrar det onda i ett välfärdssamhälle med goda intentioner. Vi finner det i Leena Lehtolainens deckare, där kvinnans utsatthet är i fokus. Den gamle spionräven John LeCarré har i sina 2000-talsthrillers ett mycket starkt engagemang som kanske mest stilfullt kombineras med spänningselementet i "The Constant Gardener", (Den trägne odlaren). Här avslöjas läkemedelsindustrins smutsigaste metoder i Afrika.
I andra fall väljer skönlitterära författare thrillerns form när de söker nya vägar, som Peter Høegh i "Fröken Smillas känsla för snö".
Men diskussionen om huruvida deckaren är rumsren litteratur eller inte fortsätter. Ironiskt nog drog Henning Mankell sitt eget strå till stacken i diskussionen redan år 2002 med romanen "Tea-Bag". Romanen om invandrarflickan Tea-Bag och poeten Jesper Humlin är definitivt ingen deckare. Tvärtom driver Mankell friskt med deckargenren i romanen när han låter den livströtte poeten Humlin göra en helomvändning i sitt liv. Humlin, som alltid hatat deckare, överväger att skriva en själv - både för att tjäna stora pengar och för att öppna nya dörrar i sitt trista liv.
Den mångsidige författaren Henning Mankell har en högst konfliktfylld relation till den genre han är mest känd för. Den sortens tvivel bär Michael Connelly inte på.
Michael Connelly: The Scarecrow, Orion Books 2009, 420 s.
