Forsskåhls kommentar till utredningen Möjligheter för den högre utbildningen

Arcadas rektor och VD Mona Forsskåhl kommenterade förslagen i Henrik Wolffs och Markku Linnas utredning om utbildningen på tredje stadiet vid publiceringen av rapporten 7.5.2019. Kommentaren publiceras också här på Magmas hemsida.

Låt mig först tacka tankesmedjan Magma för möjligheten att kommentera detta högskolepolitiska diskussionsinlägg! Jag kommer att koncentrera mig på de konklusioner och rekommendationer de lägger fram, men vill också tacka författarna för de intressanta och givande analyser av högskoleväsendet och dess nuläge som rapporten erbjuder. De synpunkter jag lägger fram idag är mina egna.

Tidigare kanslichef Markku Linna och tidigare rektor Henrik Wolff sammanfattar sin analys av den finländska högskolesektorn idag i ett antal konklusioner och sex rekommendationer för hur den högre utbildningen i landet enligt dem borde styras fram mot 2030. I sin rapport har de valt att koncentrera sig på strukturella aspekter av högskolesektorn och för det mesta lämnat substansdiskussionen åt sidan.

Linna och Wolff säger inte explicit så mycket om sina premisser och sina mål, så jag vill gärna börja med att klargöra hur jag tolkar dem utifrån rapporten. Min läsning är att de tänker sig att det finns en optimal lösning för det finländska högskolefältet i fråga om antal högskolor och storlek på en högskola. De utgår vidare från att stora högskolor är bättre än små, och då utifrån att storlek ger synergieffekter och möjlighet att effektivare fördela ekonomiska resurser inom högskolan. Även excellens och attraktionskraft ökar enligt dem med storlek, om jag uppfattat tankegångarna rätt. Då det gäller det svenskspråkiga högskolefältet bygger författarna på den taxellska tanken att enspråkiga lösningar är en förutsättning för att bevara det svenska i Finland.

I granskningarna av konkurrens, överlappning, diversitet och splittring blir författarnas utgångspunkter för mig något oklara. Personligen ansluter jag mig till synen att konkurrens och diversitet är en central livsnerv för den högre utbildningen och forskningen. Diversitet i form av olika infallsvinklar på samma område och konkurrerande aktörer kring samma problemlösning är det som skapar dialog och för kunskapsbildningen och vetenskapen framåt.

Dessutom frågar jag mig om en högskola är den relevantaste enheten att fokusera på. Vi har högskolor i Finland som har mycket tydlig regional förankring, men också sådana som verkar i flera regioner. En högskola kan inom sig ha likadana eller likartade utbildningar på olika orter, eller samla team med forskare från olika högskolor som samlas kring gemensam forskning. Är det alltså antalet högskolor vi bör koncentrera oss på då vi vill förbättra den högre utbildningen och forskningen i landet?

De sex explicita rekommendationer Linna och Wolff lägger fram är av varierande karaktär, allt från en generell rekommendation om hur högskolestrukturen i landet ska styras, till en mycket specifik rekommendation om att se över behörighetskrav inom det sociala området och vården.

Jag fokuserar i min kommentar på de fyra övergripande rekommendationerna i rapporten.

Den första rekommendationen om att den kommande regeringen bör ta en styrande roll för att åstadkomma strukturella förändringar i högskolefältet överraskar i någon mån. I Finland har universitetens självstyrelse länge varit en självklar utgångspunkt. Yrkeshögskolorna har inte någon sådan inskriven i lagen, men har i egenskap av aktiebolag självbestämmanderätt inom ramarna för yrkeshögskolelagen.

Detta har också varit en utgångpunkt i det nyligen avslutade arbetet med landets vision för högskolepolitiken och beredningen av en vägkarta för att nå de utstakade målen. Det är ett arbete som har pågått i rätt vida kretsar av intressenter och har precis förts i mål. Resultatet är bland annat förändringar i såväl universitetslagen som yrkeshögskolelagen, vilka gör en tätare samordning och arbetsfördelning över sektorgränserna möjlig, men lämnar initiativet hos högskolorna. Implementeringen har precis börjat och vi får se vad som kommer att ske.

Min egen reflektion är först och främst att jag är tveksam till en snäv politisk styrning av högskolenätets struktur, snäv i den bemärkelsen att förslaget handlar om att ge regeringspartierna rodret. Högskolesektorns struktur bör enligt min mening utvecklas utifrån ett bredare perspektiv och med längre sikte än vad en regeringssammansättning under en mandatperiod har.

Dessutom saknar jag klarare underlag för slutsatsen att större och färre högskoleenheter i Finland ska vara målet för styrningen. Leder större högskolor verkligen till excellens och framgångsrik forskning? Att man behöver samla tillräckligt med kompetensresurser på ett ställe för att gynna innovation och forskning är utan tvekan sant, men det kan betyda också andra åtgärder än högskolefusioner.

Visionen för Finland 2030 är att hälften av alla 25-34-åringar ska ha en högskoleexamen, men står storleken på högskolorna eller antalet högskolor i vägen för det målet? Det är svårt att se med tanke på att det nu är examenstak och den därtill kopplade resultatfinansieringen som begränsar andelen högskoleutbildade i landet. Fusioner råder inte bot på detta.

Nu pekar rapportförfattarna också på sjunkande nativitet som en faktor som talar för konsolidering och färre enheter. I framtiden finns inte tillräckligt med studenter för att upprätthålla det nuvarande fältet. På den punkten har Linna och Wolff en viktig poäng. Emellertid väcks frågan då om det faktiskt är en politisk styrning av fusioner och fördelning av högskoleenheter som behövs, eller borde man söka modeller för styrning som bygger på attraktionskraft, framgång och kvalitet inom utbildning och forskning?

Den andra rekommendationen handlar om att dualmodellen bör ses över med målet att ha en gemensam lagstiftning för hela högskolefältet. Denna rekommendation är intressant. Författarnas tanke är att en sådan förändring behövs för att möjliggöra fusioner över sektorgränserna. Som sagt har de två sektorernas lagar precis justerats så att ett tätare samarbete gjorts möjligt. Vad dessa justeringar kommer att utmynna i är dock än så länge inte klart. Fortfarande finns det dock kvar begränsningar som gäller yrkeshögskolesektorn och gör att exempelvis internationellt samarbete försvåras. Jag tänker på kravet på två års yrkespraktik innan man får inleda studier för högre yrkeshögskolexamen och på doktorandutbildning som är förbehållen universiteten – också inom de discipliner yrkeshögskolorna har sakkunskap på. Också de olika examensbenämningarna är en onödig stötesten. En gemensam lagstiftning, så som i Sverige, borde ligga i samtliga nuvarande yrkeshögskolors intresse, och som rapportförfattarna påpekar på flera ställen i rapporten är substansskillnaderna mellan de olika typerna av högskolor krympande. Emellertid finns det statusfrågor och rädsla för att förlora identitet och egenart inom bägge sektorer som får många kollegor att säga nej till en sådan enhetslagstiftning. Jag säger däremot ja till tanken.

Den fjärde rekommendationen, liksom den andra, omspänner hela det finländska högskolefältet. Här föreslår författarna att finansieringsmodellen förändras så att den bättre stöder risktagning och diversitet. De tänker sig att högst hälften av finansieringen kunde delas ut enligt resultat, medan resten skulle vara mer stabil och på det sättet stöda nya öppningar och initiativ.

En stabilare finansiering ligger utan tvekan i alla högskolors intressen, men frågan är om författarna varit lite väl försiktiga i sitt förslag. Hur stor förändring skulle det egentligen bli till den nuvarande modellen där det finns strikta gränser för hur stora de årliga förändringarna i finansieringen kan vara? I den föreslagna modellen konkurrerar högskolorna fortfarande genom resultat – det är också i den modellen det enda sättet för en högskola att öka sin statsfinansiering. Författarnas kommentar om att den nuvarande modellen är styrande och likriktande är ändå väldigt valid, och här finns utan tvekan ytterligare möjligheter att utreda. Våra nordiska och europeiska grannländer kunde vara intressanta att titta närmare på också i detta hänseende.

Jag kommer nu till den rekommendation som gäller specifikt det finlandssvenska högskolefältet. Linna och Wolff tycker att det bästa sättet att bevara svenskan som ett akademiskt och samhällsbärande språk, och att behålla nationens officiella tvåspråkighet är att välja ut tre av de fyra enspråkigt svenska högskolorna med sinsemellan olika identiteter och kontexter och slå ihop dem till en högskoleenhet med gemensam strategi, gemensam styrelse och gemensam ekonomi. Detta förslag överraskar.

Den taxellska tanken ligger naturligtvis tydligt i grunden, men jag ifrågasätter premisserna i argumentationen. Svenska lösningar eller svenska rum är visserligen viktiga för svenskans fortlevnad och utveckling. Så långt är vi överens. Men svenska rum är inte det samma som en finlandssvensk högskoleenhet. Det svenska akademiska fältet är bredare än så. Det går kanske att skapa flera starka svenska rum i Finland och på det sättet stärka svenskan i landet. Hur som helt måste också de svenska rummen ge ett mervärde utöver själva språket. De svenska akademiska rummen måste stå i nära kontakt även med andra rum än de rent finlandssvenska för att hålla kvalitet och vara attraktiva och livskraftiga akademiska miljöer.

Sammanslagningsförslaget kopplar också till frågan om splittring, överlappning och diversitet. De tre högskolor som föreslås slås samman till en är idag högskolor som byggt sina strategier, verksamheter och organisationer specifikt för den kontext där de verkar. Novia formulerar exempelvis i sin strategi att högskolan är en viktig regional arbets- och näringslivutvecklare och ska tillgodose den svensk- och tvåspråkiga kustregionens behov. Arcada arbetar för en allt tydligare nordisk profil och integrering samtidigt som vi söker samverkan och samordning med olika parter i Finland, både finska och svenska, både yrkeshögskolor och universitet. Vissa utbildningar vi två erbjuder leder till samma examensbenämning, men det betyder inte att utbildningarna är identiska – att de överlappar varandra. De fyller något olika regionala behov och är profilerade enligt det.

Jag tror att om man slår ihop dessa tre högskolor – under en gemensam strategi och styrelse – skapar man en monolit som slätar ut och plattar till de individuella profilerna de tre högskolorna har var för sig. Man minskar diversiteten i den svenska högskolesektorn och snävar åt alternativen för de unga som vill börja studera på svenska i Finland. Möjligen snävar man också åt substansdiversiteten i både forskning och utbildning.

Jag ställer mig också tveksam till att en konsolidering och storleken i den föreslagna, regionalt splittrade högskoleenheten skulle skapa attraktionskraft i sig, vare sig nationellt eller internationellt. För ungdomar är fortsättningsvis den egna regionens utbildningar de som lockar mest – det visar Svenska Kulturfondens rapport från 2017 väldigt tydligt. Flyttar de unga efter utbildning är knappast Österbotten eller Nyland mer attraktivt för att samma högskola verkar där, utan de konkurrerar likafullt med utländska eller finskspråkiga högskolor som de gör idag.

Och för sökande från andra länder är utbildningens och forskningens kvalitet, en trygg studiemiljö (inklusive kulturell och språklig kontext) och eventuellt utbildningens placering i landet aspekter som torde väga tyngre än högskoleenheten som helhet, dess språk och strategi.

Sammanfattningsvis vill jag säga att Linnas och Magmas rapport är ett intressant och utmanande debattinlägg. Jag tackar för det. Att utmanas i sin argumentation är alltid värdefullt. Den lägesöversikt författarna presenterar är givande och länder till eftertanke. Sedan kommer vi inte till samma slutsats. Att något slags konsolidering av högskolefältet i Finland eller kanske utöver Finlands gränser vore gynnsam är vi överens om. Men ur Arcadas perspektiv ger rapporten tydligare argument för att högskolan letar efter en lösning baserad på fördjupat samarbete i huvudstaden än för den som rapportskribenterna lägger fram. Att de övriga svenska akademiska rummen i huvudstaden så lättvindigt avfärdas av rapportskribenterna är synd. För med ett ännu öppnare sinnelag kunde man hitta alldeles nya radikala förslag att pröva – åtminstone i tanken. Vad sägs till exempel om en svensk helsingforsenhet med utbildningar ända upp till doktorsnivå inom teknik, ekonomi, juridik, vård, det sociala området, medicin, kultur, media och kommunikation – ja, och varför inte pedagogik. Om det ska behöva vara en separat högskola vet jag däremot inte.

Och till slut: tack för det utmärkta förslaget att återinföra korta högskoleutbildningar!