Gästkolumnen är skriven av Per-Åke Lindblom från Språkförsvaret i Sverige
"Enligt en notis i Hufvudstadsbladet den 25 januari har Finskhetsförbundet uppdragit åt Taloustutkimus att genomföra en enkät om Finlands officiella tvåspråkighet. Enligt enkätresultatet vill bara 41 procent av finländarna bevara den grundlagsstadgade tvåspråkigheten i Finland.
Frågan löd: "Tvåspråkigheten är inskriven i Finlands grundlag. Förutom Finland är alla andra Östersjöländer enspråkiga. Borde Finland bli officiellt enspråkigt, dock så att servicen för de svenskspråkiga tryggas?"
Enligt enkäten vill också 69 procent av finländarna avskaffa den obligatoriska svenskundervisningen i grundskolan, medan en knapp fjärdedel vill att undervisningen förblir obligatorisk. Flest anhängare av obligatorisk svenskundervisning finns bland universitetsutbildade.
När man läser den ovannämnda frågan, vet man inte om man ska skratta eller gråta. Om Finskhetsförbundet menar att det bara är Finland i östersjöområdet som har två jämställda nationalspråk, stämmer det. Men är för den skull övriga östersjöländer enspråkiga? Detta är naturligtvis nonsens.
Sverige har ett officiellt huvudspråk och fem officiella minoritetsspråk, d.v.s. finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Danmark har inget officiellt språk, men danska fungerar som huvudspråk de facto och som administrativt språk. Dessutom är tyska minoritetsspråk. Om Färöarna och Grönland inkluderas, tillkommer ytterligare två språk, som båda har officiell status inom respektive autonomt område. Tyskland har inget officiellt språk, men fungerar naturligtvis som det egentliga förvaltningsspråket; dessutom pågår det en debatt om tyska språket ska grundlagsfästas eller inte. Det finns flera minoritetsspråk i Tyskland, danska, lågtyska, sorbiska, romani och frisiska. I Polen är polska officiellt språk, men kasjubiska har nyligen erkänts som officiellt regionalt språk, det enda i Polen. I de baltiska republikerna är estniska, lettiska och litauiska officiella språk, men betydande minoriteter har ryska som modersmål, särskilt i Estland och Lettland. I Ryssland är ryska officiellt huvudspråk, men det finns ett stort antal regionala officiella språk.
Det enda som östersjöländerna förutom Finland har gemensamt är alltså att inget av dem har två jämställda nationalspråk. Men varför upphöja detta fenomen till norm, till något eftersträvansvärt, vilket är underförstått i frågan? Språksituationen i de olika östersjöländerna är resultat av specifika, historiska tillfälligheter. I två av länderna, Danmark och Tyskland, är respektive huvudspråk - lika lite som engelskan i Storbritannien - varken grundlagsfästa eller sanktionerade i särskilda språklagar. I de tre baltiska republikerna saknar ryska eller andra minoritetsspråk officiellt erkännande. Detta hänger naturligtvis ihop med att de baltiska republikerna införlivades i Sovjetunionen under andra världskriget och därefter utsattes för ett en russifieringsprocess fram till frigörelsen.
Om Finskhetsförbundet hade lyft blicken en aning, mot övriga Europa, skulle det ha noterat att Irland har två officiella språk, iriska och engelska. Detta beror på att det skedde ett språkbyte på Irland till engelska under 1800-talet och att den irländska staten sedan självständigheten försöker revitalisera iriskan. I Finland skedde ett språkbyte åt andra hållet, eftersom finskan ersatte svenskan som administrativt huvudspråk i början av 1900-talet. Belgien har tre officiella språk, nederländska, franska och tyska. Schweiz har fyra, nämligen tyska, franska, italienska och rätoromanska. I Spanien är spanska officiellt språk, men det finns fyra officiella regionala språk, baskiska, galiciska, katalanska och valencianska, vilka också kan användas i den spanska senaten. Aranesiska är dessutom minoritetsspråk i Katalonien. Cirka 11 procent av Spaniens befolkning har något av dessa språk som modersmål enligt en undersökning från 2005. Katalanskan är det starkaste regionala språket, i praktiken starkare än svenskan i Finland, eftersom språket befinner sig på frammarsch.
Om Finskhetsförbundet hade rest på sig och skådat ut över världen, skulle det ha funnit att Indien har 23 officiella språk, varvid hindi och engelska intar en särställning på federal nivå. Sydafrika har 11 officiella språk, medan förmodligen Bolivia slår alla genom att ha 37 officiella språk, spanska och 36 indianspråk.
Det enda syfte som Finskhetsförbundet har med sin undersökning är att till varje pris samla ammunition mot svenskans ställning i Finland med målsättningen att göra Finland enspråkigt finskt. Denna systematiska hets mot det ena nationalspråket, i praktiken ett minoritetsspråk i Finland, är tämligen unik för Europa, eftersom tendensen annars är att de regionala språken och minoritetsspråken stärker sin rättsliga ställning. Finskhetsförbundet, Sannfinländarna och de vacklande krafterna i Samlingspartiet och Centerpartiet kan bara hitta likasinnade i vissa centraleuropeiska länder som Slovakien och Ungern."
