Sista striden för svenskan i Finland

I tidningen Expressen har Karin Sörbring uppmärksammat språkdebtten i Finland (2.2.)

"En språkstrid rasari Finland.

Finskhetsförbundet kräver stopp för "tvångssvenskan"- och radiojournalisten Kirsi Virtanen liknar den finlandssvenska befolkningen vid en huggorm som de "äkta" finnarna närt vid sin barm.

Ungdomar törs på vissa håll inte längre prata svenska på gatorna.

När författaren Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, förra veckan besökte ett seminarium i Vasa konstaterade han att han tidigare måste ha levt i en skyddad verkstad. Vid alla tåg- och båtresor, tv-jobb och konferenser han bevistat i Finland förr har folk pratat svenska, eller åtminstone ansträngt sig för att göra det. Nu vägrade kyparna och expediterna att svara på svenska. Men framför allt noterade Dick Harrison att alla diskuterade Kirsi Virtanens radiokolumner.

I sitt kontroversiella program på Yle Radio 1 har Kirsi Virtanen, som är uppvuxen i Sverige och vars barn går på svenskspråkig förskola, sagt att finlandssvenskar borde skämmas för att de struntar i allt finskt och förklarat att hon får "kräkreflexer av talet om nyttosvenska". I en radiokolumn refererade Kirsi Virtanen till den finlandssvenska befolkningen som en "huggorm" som de äkta finnarna närt vid sin barm. För dessa uttalanden blev hon anmäld till Opinionsnämnden för massmedier och polisanmäld för hets mot folkgrupp. Det blev också stora protester när det häromveckan tillkännagavs att Kirsi Virtanen i vår får en egen talkshow i public service-kanalen FST.

"Jag lekte ett ögonblick med tanken att en svensk journalist skulle säga någotliknande om samer, romer, tornedalingar, eller för den delen finska invandrare, och jag kom på bråkdelen av en sekund fram till att det aldrig skulle ske. Journalisten hade begåttmedialt självmord", förklarar DickHarrison i en krönika på den finländska tankesmedjan Magmas sajt.

Men Kirsi Virtanen, som friadesi Opinionsnämnden, är långt ifrånensam om sina åsikter. Finskhetsförbundets ordförande Sampo Terho kämpar för att den obligatoriska svenskundervisningen, som i finskspråkiga skolor oftast börjar i årskurs sju, ska tas bort.

- Tvångssvenskan har överlevt sig själv. Det är inte så att svenskan har förlorat sin betydelse i Finland, men andra språk har blivit viktigare. Jag har svårt att motivera att 19 finsktalande ska behöva byta språk för att det finns en svensktalande i gruppen, säger Sampo Terho på engelska.

- Jag tror att svenskans image skulle höjas om det blev frivilligt att läsa ämnet i skolan.

Marika Tandefelt, professor i svenska vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors, är trött på argumenten att det skulle vara dyrt att erbjuda samhällsservice och undervisning på både svenska och finska. Ingen talar om hur mycket Finland vinner på tvåspråkigheten och det extra kulturella kapital som det ger, menar hon.

- Jag har inte varit med om ett sådåligt språkklimat sedan jag var tolv år. Tidigt på 1960-talet hände det att jag fick glåpord kastade efter mig när jag pratade svenska. Som finlandssvenska misstänks jag alltid för att heja påSverige i ishockeyfinaler och jag får höra att jag ska flytta tillbaka dit jag hör hemma. Det är kränkande, säger professorn i svenska.

Marika Tandefelt berättar om ungdomar som låter bli att prata svenska i taxikön på fredagskvällarna och svenskspråkiga vuxna som tystnar när de går förbi ett finskspråkigt ungdomsgäng.

- Svenskan behövs inte främst för att nu levande finlandssvenskar ska komma till sin rätt i Finland för de flesta av oss talar utmärkt finska och har inget emot att göra det, utan för att vi ska förstå vår historia och kunna läsa historiska och litterära dokument som oftast är skrivna på svenska, säger Marika Tandefelt.

Hon vänder sig emot att historieundervisningen i finskspråkiga grundskolor kan börja vid 1809, det år dåFinland förlorades från Sverige till Ryssland.
Finskhetsförbundets Sampo Terho, som själv har en magisterexamen i historia, håller med om att det är viktigt att förankra bakåt.

- Men det ska vi göra på historielektionerna. Vi kan inte ha tvångsundervisning i svenska av historiska skäl, säger Sampo Terho.
2007 var svenska modersmål för 265 000 invånare i fasta Finland och 25 000 ålänningar.

Totalt sett är det cirka sex procent av befolkningen.
- Men man kan bara registrera ett modersmål. Det är betydligt fler än så som växer upp i tvåspråkiga familjer och behärskar bägge språken på hög nivå, påpekar doktorn i tvåspråkighet, Barbro Allardt Ljunggren.

Vid mitten av 1100-talettalade de flesta i Finland finska.Katolska kyrkan och senare den svenska kronan uppmuntrade svenskarna att flytta från det överbefolkade Mälardalen till Finland. Nybyggarna slog sig ner på Åland och utmed Finska vikens och Bottniska vikens kuster som var obebodda. Den tunga lerjorden krävde vändplogar, en nymodighet som svenskarna hade med sig.

Finland varunder 650 år- ända fram till 1809 - en del av det svenska riket och man utkämpade tillsammans flera krig mot Ryssland.

Svenskan dominerade fram till i början av 1900-talet inom kultur, företagsamhet och förvaltning, även om prästerna sedan reformationen predikat på finska.

I slutet av 1800-talet vaknade finskhetsrörelsen, inspirerad av nationalismen som bredde ut sig i Europa. Publicisten och filosofen Johan Vilhelm Snellman myntade begreppet "Ett sinne - ett språk". Unga akademiker och svenskspråkiga familjer ur de övre stånden som kallade sig fennomaner började tala finska med sina barn och satte dem i finskspråkiga skolor. Många förfinskade också sina namn.

Som en reaktion bildades svenskhetsrörelsen, svekomanin, som ville bevara svenskan och framhöll de historiska kopplingarna till Norden.

Efter självständigheten från Ryssland 1917 ordnades det namninsamlingar och studentdemonstrationer mot att universitetet skulle vara tvåspråkigt, tvåspråkiga skyltar saboterades och skolpojkar med olika modersmål slogs.
Men enligt 1922 års språklag skulle finska medborgare ha rätt att använda bägge nationalspråken finska och svenska inför domstolar och andra myndigheter.

Samförstånd uppstod efter Andra världskriget där svensktalande och finsktalande stred sida vid sida och på 1970-talet infördes nioårig grundskola med obligatorisk undervisning i det andra nationalspråket.

2004 skippades dock obligatoriet att skriva svenskprovet i studentexamen och närmare 30 procent väljer nu bort svenskan.
- Det här får på sikt konsekvenser för finlandssvenskarnas möjlighet att få sjukvård och kunna göra sig förstådda i domstolar, säger tvåspråkighetsforskaren Barbro Allardt Ljunggren.

Hon förklarar att finlandssvenskar också känt sig förfördelade i den senaste tidens kommunsammanslagningar. Kommuner i Finland kan vara antingen enspråkiga eller tvåspråkiga. För att en kommun ska betraktas som tvåspråkig måste minst åtta procent av befolkningen eller 3 000 personer tala det mindre språket.

Tidigare statsministern Paavo Lipponen (Socialdemokraterna) gick i taket när nuvarande statsministern och centerpartisten Mari Kiviniemi under ett besök i Ryssland strax före jul sa att hon förstår önskemålen från östra Finland att läsa ryska i stället för svenska i grundskolan. Lipponen beskyllde Kiviniemi för att söka ryskt stöd för inrikespolitik och betecknade detta som nyfinlandisering.

Insändare om att finlandssvenskarna är en självisk överklass syns allt oftare i tidningarna.

Historieprofessor Dick Harrison är oroad.
- Debatten påminner om något från Völkischer Beobachter på 1930-talet, med judarna utbytta mot finlandssvenskar. Historieförfalskningen och rasismen liknar den retorik som Sverigedemokraterna använder i sig av i Sverige, säger Harrison.

I april är det riksdagsvali Finland. Än så länge är det bara högerpartiet Sannfinländarna som vill ta bort den obligatoriska svenskan, men allt färre ledande politiker försvarar svenskans ställning.

- Jag tror att vi på sikt går mot ett enspråkigt Finland, säger Finskhetsförbundets Sampo Terho."

http://www.expressen.se/nyheter/1.2315401/sista-striden-for-svenskan-i-finland