Per-Erik Lönnfors, fd vd och chefredaktör för FNB är veckans gästskribent. "Ju mer de finskspråkiga vet om de svenskspråkiga desto positivare är deras attityder", skriver han i sin bloggkommenterar till Taloustutkimus attitydundersökning om svenskans ställning.:
"Jag har själv rört mig mycket i båda språkgrupperna, både i mina yrken och privat. Min erfarenhet bekräftar att okunskapen bland de finsktalande om de svensktalande är en grogrund för fördomar, och att denna ignorans gör det lätt att plantera vilsledande angrepp. För mig är det inte ett positivt tecken att 80 procent av finnarna på olika sätt är positivt inställda. Målet bör vara en omfattande välvilja och insikt om det svenska språkets värde, i 100 procent av den finska befolkningen!
Detta kan inte uppnås om vi bemöts med en tigande tolerans av majoriteten, en "repressiv tolerans" för att tala med Herbert Marcuse. Då riskerar vi att bli Mumindalens osynliga barn, en befolkningsgrupp som man glömmer bort. En sådan har svårt att bevaka sina intressen.
Uppmärksamhet i medierna kan motarbeta den okunskap där fördomarna frodas och i bästa fall odla positiva attityder. Många finska journalister saknar intresse för finlandsvenskarna, men också för dem som har det innebär det mycket personliga kontakter och läsande för att hålla sig ajour med vad som händer på andra sida språkgränsen. När inte ens SFP tycks följa med den finska majoritetens medier, hur skall vi kunna göra anspråk på att de följer med minoritetetens? En journalist som Timo Hämäläinen i HeSa gjorde ett stort arbete, men har har tydligen kommit på kant med sin tidning. Den ägnar numera finlandssvensk kultur endast förströdd uppmärksamhet.
Det synes mig råda en missuppfattning om att det som skrivs i svenska tidningar och visas i svenskspråkig tv automatiskt når alla finnar. Den når inte ens alla finlandssvenskar, eftersom många av dem har upphört att följa med svenska medier och på så sätt snabbt glider ut ur alla finlandssvenska sammanhang.
Jag vill därför komma med följande idé: Magma borde på något sätt bearbeta den finska journalistkåren. Det kan ske på olika sätt. Ett är att hålla personliga kontakter med personer som man vet att har intresse för det finlandssvenska. Lunchmöten är ett beprövat recept. Journalisterna kan vara tacksamma för att bli uppdaterade med färsk, kanske också "inside" information som de behöver för att skriva. Det kan räcka med ett dussintal personer, ett halvt till att börja med. De kan i sina respektive medier bli experter på det svenska Finland. Och hellre då utomstående, välvilliga kritiker än "ambassadörer".
Ett annat sätt vore att upprätta en syndikerad artikelbank för finska medier. Finska skribenter vore bra, men finlandssvenska som skriver på finska duger också. Det finns olika praktiska metoder. Man kan erbjuda exklusivitet för den som först beställer artikeln,men för de icke-konkurrerande landsortstidningarna är exklusivitet säkert inget krav. Det borde var en service som tidningarna betalar en liten summa för, i annat fall luktar den propaganda.
Artikelservicen bör givetvis genomopartiskhet bygga upp ett förtroende för innehållet, som inte bör skygga för att ta fram även interna finlandssvenska problem. Kulturtidskrifter som Kanava bör inte glömmas bort. Jag har hört kända finlandssvenska journalister fråga "vad är Kanava?". Hur kan de då själv vänta sig att finnarna känner till
Nya Argus och Finsk Tidskrift?
Om artiklar publicerade i finsk press blir citerade i finlandssvenska medier kan i bästa fall en ömsesidig dialog uppstå.
Det finns säkert olika möjligheter att förverkliga min tanke som yngre mediaproffs med fötterna i båda språkgrupperna bättre känner till. Huvudsaken är att vi inte lever i ett övertäckt akvarium, eller surrar bara innanför vår egen bikupa."
